3 Kort om historia och islam
Endast en kortare beskrivning av islam och den
muslimska världens historia kan av utrymmesskäl ges här. Arbetsgruppen
och utskottet har ingen egen historisk expertis, och framställningen är
hämtad från andrahandskällor, främst texter från Nationalencyklopedin,
Jan Hjärpe och Anne Sofie Roald.
3.1 Den muslimska världens tidiga historia
Islam
som religion växte på 600-talet fram på Arabiska halvön. Islams
grundare Muhammed föddes ca 570 e.Kr. och var omkring 40 år när han tog
emot den första uppenbarelsen från Gud förmedlad via ärkeängeln Gabriel.
Uppenbarelsen berättade att det bara finns en Gud, och inte flera gudar
som de flesta araber trodde. Denne Gud hade skapat världen och skulle
en dag komma att döma mänskligheten. Polyteismen kritiserades hårt.
Muhammeds
predikningar utmanade både traditionen och de ledande i Mekka och hans
budskap började så småningom ifrågasättas; motståndet mot honom växte.
Muhammed och hans anhängare begav sig därför till staden Medina år 622
där det första muslimska samhället grundades. I Medina upprättades en
samhällsordning i gemenskapen (umma) kring
Muhammed, en viktig förändring i stamsamhället. Genom att Muhammed var
både religiös förkunnare och ledare för samhället kom religion och
samhällsordning att bli nära nog synonyma. Muhammeds uppenbarelser under
Medinatiden innehåller levnadsregler för medlemmarna i det växande
muslimska samhället. Under den följande tioårsperioden utkämpades flera
strider mellan Muhammeds styrkor från Medina och deras fiender, framför
allt de i Mekka. Alltfler anslöt sig till islam och rörelsen växte sig
allt starkare. Mekka intogs 630 under fredliga former och många av
stadens invånare anslöt sig till islam.
Vid
Muhammeds död 632 hade han skapat en religion, och stora delar av
Arabien hade anslutit sig till honom. Ingen efterträdare till Muhammed
hade dock utsetts, och hans död utlöste en kris. Abu Bakr utsågs till
kalif, men det fanns de som menade att ledarskapet i stället borde
tillhöra Muhammeds kusin och svärson Ali (se mer nedan om sunni och
shia). Efter Muhammeds död följde kalifernas (profetens efterträdare
eller ställföreträdare) tid och en snabb expansion av islam till
Arabiska halvön och områdena däromkring. På de ställen där islam blev
den dominerande religionen utvecklades också en särskild kultur. Den
gemensamma religionen och det arabiska språkets roll som
kommunikationsmedel bidrog till att en mängd olika folkslag integrerades
i en civilisation.
Abu Bakr
efterträddes av Umar ibn al-Khattab (634-644). Umar efterträddes i sin
tur av Uthman ibn Affan som mördades 656. Ali utsågs till hans
efterträdare, vilket mötte opposition bl.a. från umayyaderna, den släkt
som Uthman tillhörde. En period av inbördeskrig följde som utmynnade i
att umayyaddynastin tog makten. Konflikten resulterade också i en
splittring i olika riktningar. Den umayyadiska dynastins kalifat
erkändes av sunniterna men inte av shiiter och kharijiter (se nedan om
sunni och shia). År 680 försökte den tredje shiitiske imamen, Husayn,
starta ett uppror mot kalifen. Detta ledde till att Husayn dödades,
vilket spelar stor roll i den shiitiska föreställningen om martyrskapets
betydelse.
Under umayyaderna
flyttade maktcentrum från Arabien till Damaskus i Syrien och därefter
till Bagdad i Irak under abbasiderna. Från och med 900-talet började
kalifatet brytas sönder, och rivaliserande kalifat uppstod i Egypten och
Spanien.
3.2 Väst och den muslimska världen i historien
Islam
bygger vidare på arvet från judendom och kristendom, och muslimer anser
att de två religionerna är föregångare till islam. På ett religiöst
plan finns således en relation mellan islam och kristendom och därmed
väst som går tillbaka till islams begynnelse. Islam växer också fram i
ett geografiskt område som ligger nära judiska och kristna områden.
Judar och kristna har tolererats under stora delar av den muslimska
historien och har också varit integrerade i muslimska samhällen. Detta
har bl.a. visat sig i judars och kristnas rätt att praktisera sin
religion i Jerusalem. Med detta är inte sagt att anhängare av de tre
religionerna har levt i harmoni i alla tider. Relationerna mellan den
muslimska världen och det kristna väst har uppvisat perioder av fredlig
samexistens och perioder av spänningar och konflikt.
Den
islamiska filosofin inspirerades av klassiskt antikt tänkande (t.ex.
Aristoteles och Platon), och man skrev kommentarer till och vidgade den
grekiska filosofins läror och insikter. Denna kunskapsström vände sedan
och fram till 1600-talet kom en stor del av kunskapsflödet från den
muslimska världen till Europa. Arbeten av muslimska vetenskapsmän
översattes till latin och andra europeiska språk, och de användes som
textböcker och praktiska manualer. Europeiska vetenskapsmän och tänkare
var regelbundna besökare vid muslimska utbildningscenter i Cordova, Fez,
Kairo, Bagdad och Samarkand för att studera hos mästarna. Arabiska var
språket för vetenskap och kultur, och de som brydde sig om tänkandet och
lärandet visade detta genom att klä sig som muslimska vetenskapsmän.
Den europeiska renässansen och framgångarna inom vetenskap, teknologi,
medicin och humanism byggde delvis på arbeten som genomförts vid
muslimska universitet och utbildningscentrer.
Expansionen
under islams första århundraden kom att omfatta områden som tidigare
varit delar av den kristna världen. I Europa gjorde islam sitt intåg på
700-talet, och på 900-talet upprättades det islamiska kalifatet i
Andalusien i södra Spanien där muslimerna höll stånd fram till 1492 då
Granada föll. Sedan medeltiden har islam haft ett fäste på Balkan, och
ända fram till modern tid har det europeiska islam främst representerats
av muslimer från f.d. Jugoslavien och Albanien. De kristna korstågen
under 1100- och 1200-talen syftade till att återta tidigare kristna
områden i öst, främst Jerusalem. Under det osmanska imperiet expanderade
islam kraftigt, och osmanerna erövrade Konstantinopel 1453. På
1500-talet dominerades den muslimska världen av tre mäktiga imperier.
Det safavidiska Persiens maktsfär sträckte sig över Kaukasusområdet, det
mesta av Afghanistan och de nutida centralasiatiska republikerna.
Mogulernas imperium expanderade i norra Indien. Det osmanska riket stod
på höjden av sin makt och kontrollerade Mellanöstern, den nordafrikanska
kusten, Balkanhalvön och Svartahavsregionen. Hela arabvärlden styrdes
av den turkiske sultanen i Istanbul. Den muslimska världens framgångar
sågs som ett bevis för dess överlägsenhet.
Osmanerna
trängde långt in i Europa och lade Wien under belägring vid två
tillfällen. Stora delar av sydöstra Europa förblev muslimskt. Vid tiden
för den andra belägringen 1683 visade dock de muslimska imperierna
tecken på stagnation. I freden i Karlowitz 1699 berövades sultanen en
stor del av sina europeiska besittningar. Även på handelsområdet
utgjorde europeiska handelskompanier sedan länge en stor konkurrent.
