onsdag 12 juni 2013

Om islams historia

Detta är hämtat från Utrikesutskottets betänkande 2005/06: UU8

3 Kort om historia och islam
Endast en kortare beskrivning av islam och den muslimska världens historia kan av utrymmesskäl ges här. Arbetsgruppen och utskottet har ingen egen historisk expertis, och framställningen är hämtad från andrahandskällor, främst texter från Nationalencyklopedin, Jan Hjärpe och Anne Sofie Roald.

3.1 Den muslimska världens tidiga historia
Islam som religion växte på 600-talet fram på Arabiska halvön. Islams grundare Muhammed föddes ca 570 e.Kr. och var omkring 40 år när han tog emot den första uppenbarelsen från Gud förmedlad via ärkeängeln Gabriel. Uppenbarelsen berättade att det bara finns en Gud, och inte flera gudar som de flesta araber trodde. Denne Gud hade skapat världen och skulle en dag komma att döma mänskligheten. Polyteismen kritiserades hårt.
Muhammeds predikningar utmanade både traditionen och de ledande i Mekka och hans budskap började så småningom ifrågasättas; motståndet mot honom växte. Muhammed och hans anhängare begav sig därför till staden Medina år 622 där det första muslimska samhället grundades. I Medina upprättades en samhällsordning i gemenskapen (umma) kring Muhammed, en viktig förändring i stamsamhället. Genom att Muhammed var både religiös förkunnare och ledare för samhället kom religion och samhällsordning att bli nära nog synonyma. Muhammeds uppenbarelser under Medinatiden innehåller levnadsregler för medlemmarna i det växande muslimska samhället. Under den följande tioårsperioden utkämpades flera strider mellan Muhammeds styrkor från Medina och deras fiender, framför allt de i Mekka. Alltfler anslöt sig till islam och rörelsen växte sig allt starkare. Mekka intogs 630 under fredliga former och många av stadens invånare anslöt sig till islam.
Vid Muhammeds död 632 hade han skapat en religion, och stora delar av Arabien hade anslutit sig till honom. Ingen efterträdare till Muhammed hade dock utsetts, och hans död utlöste en kris. Abu Bakr utsågs till kalif, men det fanns de som menade att ledarskapet i stället borde tillhöra Muhammeds kusin och svärson Ali (se mer nedan om sunni och shia). Efter Muhammeds död följde kalifernas (profetens efterträdare eller ställföreträdare) tid och en snabb expansion av islam till Arabiska halvön och områdena däromkring. På de ställen där islam blev den dominerande religionen utvecklades också en särskild kultur. Den gemensamma religionen och det arabiska språkets roll som kommunikationsmedel bidrog till att en mängd olika folkslag integrerades i en civilisation.
Abu Bakr efterträddes av Umar ibn al-Khattab (634-644). Umar efterträddes i sin tur av Uthman ibn Affan som mördades 656. Ali utsågs till hans efterträdare, vilket mötte opposition bl.a. från umayyaderna, den släkt som Uthman tillhörde. En period av inbördeskrig följde som utmynnade i att umayyaddynastin tog makten. Konflikten resulterade också i en splittring i olika riktningar. Den umayyadiska dynastins kalifat erkändes av sunniterna men inte av shiiter och kharijiter (se nedan om sunni och shia). År 680 försökte den tredje shiitiske imamen, Husayn, starta ett uppror mot kalifen. Detta ledde till att Husayn dödades, vilket spelar stor roll i den shiitiska föreställningen om martyrskapets betydelse.
Under umayyaderna flyttade maktcentrum från Arabien till Damaskus i Syrien och därefter till Bagdad i Irak under abbasiderna. Från och med 900-talet började kalifatet brytas sönder, och rivaliserande kalifat uppstod i Egypten och Spanien.

3.2 Väst och den muslimska världen i historien
Islam bygger vidare på arvet från judendom och kristendom, och muslimer anser att de två religionerna är föregångare till islam. På ett religiöst plan finns således en relation mellan islam och kristendom och därmed väst som går tillbaka till islams begynnelse. Islam växer också fram i ett geografiskt område som ligger nära judiska och kristna områden. Judar och kristna har tolererats under stora delar av den muslimska historien och har också varit integrerade i muslimska samhällen. Detta har bl.a. visat sig i judars och kristnas rätt att praktisera sin religion i Jerusalem. Med detta är inte sagt att anhängare av de tre religionerna har levt i harmoni i alla tider. Relationerna mellan den muslimska världen och det kristna väst har uppvisat perioder av fredlig samexistens och perioder av spänningar och konflikt.
Den islamiska filosofin inspirerades av klassiskt antikt tänkande (t.ex. Aristoteles och Platon), och man skrev kommentarer till och vidgade den grekiska filosofins läror och insikter. Denna kunskapsström vände sedan och fram till 1600-talet kom en stor del av kunskapsflödet från den muslimska världen till Europa. Arbeten av muslimska vetenskapsmän översattes till latin och andra europeiska språk, och de användes som textböcker och praktiska manualer. Europeiska vetenskapsmän och tänkare var regelbundna besökare vid muslimska utbildningscenter i Cordova, Fez, Kairo, Bagdad och Samarkand för att studera hos mästarna. Arabiska var språket för vetenskap och kultur, och de som brydde sig om tänkandet och lärandet visade detta genom att klä sig som muslimska vetenskapsmän. Den europeiska renässansen och framgångarna inom vetenskap, teknologi, medicin och humanism byggde delvis på arbeten som genomförts vid muslimska universitet och utbildningscentrer.
Expansionen under islams första århundraden kom att omfatta områden som tidigare varit delar av den kristna världen. I Europa gjorde islam sitt intåg på 700-talet, och på 900-talet upprättades det islamiska kalifatet i Andalusien i södra Spanien där muslimerna höll stånd fram till 1492 då Granada föll. Sedan medeltiden har islam haft ett fäste på Balkan, och ända fram till modern tid har det europeiska islam främst representerats av muslimer från f.d. Jugoslavien och Albanien. De kristna korstågen under 1100- och 1200-talen syftade till att återta tidigare kristna områden i öst, främst Jerusalem. Under det osmanska imperiet expanderade islam kraftigt, och osmanerna erövrade Konstantinopel 1453. På 1500-talet dominerades den muslimska världen av tre mäktiga imperier. Det safavidiska Persiens maktsfär sträckte sig över Kaukasusområdet, det mesta av Afghanistan och de nutida centralasiatiska republikerna. Mogulernas imperium expanderade i norra Indien. Det osmanska riket stod på höjden av sin makt och kontrollerade Mellanöstern, den nordafrikanska kusten, Balkanhalvön och Svartahavsregionen. Hela arabvärlden styrdes av den turkiske sultanen i Istanbul. Den muslimska världens framgångar sågs som ett bevis för dess överlägsenhet.
Osmanerna trängde långt in i Europa och lade Wien under belägring vid två tillfällen. Stora delar av sydöstra Europa förblev muslimskt. Vid tiden för den andra belägringen 1683 visade dock de muslimska imperierna tecken på stagnation. I freden i Karlowitz 1699 berövades sultanen en stor del av sina europeiska besittningar. Även på handelsområdet utgjorde europeiska handelskompanier sedan länge en stor konkurrent.
Vid 1700-talets början var Europa på frammarsch i relation till den muslimska världen. En rad reformprogram inleddes i den muslimska världen för att modernisera enligt västerländsk förebild. Försöken att reformera och stå emot den europeiska offensiven misslyckades dock. Vid 1800-talets början kontrollerade britterna Indien, och många andra områden blev kolonier eller tvangs lyda under olika former av mandat. Alla muslimska områden koloniserades inte, men nästan alla kom i någon typ av beroendeförhållande till, eller var under starkt inflytande från väst. Detta rörde flera olika plan - politiskt, teknologiskt, kulturellt, ekonomiskt och psykologiskt. Den europeiska kolonialismen och européernas övertag på många områden kom att innebära en kris för islam som inte längre kunde ses som den överlägsna kulturens religion.
Under 1800-talet fram till 1900-talets början utgjorde den europeiska synen på vetenskap, rationalitet och förnuft en inspiration för många modernistiska krafter i den muslimska världen. En insikt spred sig att islams budskap skulle behöva förnyas för att möta den moderna världens krav. Vissa eliter menade att den muslimska världen borde följa i västerlandets fotspår för att nå samma utveckling. En del av denna rörelse förespråkade sekularisering. Enligt Jan Hjärpe innebar också den västerländska kulturens roll att betydelsefulla grupper ville tillgodogöra sig den vetenskapliga och tekniska utvecklingen som kommit genom den:
Många sökte sig till de europeiska universiteten. Men det gällde då att legitimera den idémässiga förnyelsen och den nya tekniken genom att visa att den inte stred mot islam, eller t.o.m. att den var ett uttryck för islam. Det innebar alltså reform i betydelsen nytolkning. "Sann islam" var inte detsamma som det traditionella muslimska samhället och dess islamtolkning. Nytolkningen kunde bli så radikal att den uppfattades som heresi (jfr Ahmadiya), eller som en brytning med islam. En stark motsättning mellan "traditionalism" och "modernism" kännetecknade islams utveckling under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
En rad politisk-religiösa ledare framträdde som en reaktion på kolonialismen. En del av dessa var starkt negativa till det västliga inflytandet och vad som uppfattades som icke-islamiskt. En intellektuell och filosofisk rörelse för islamisk renässans växte också fram och vann inflytande i det sena 1800-talet fram till det första världskriget. Dessa tänkare betonade reform, återupplivande och återvändande till ursprunget samt att det inte fanns någon motsättning mellan islam och modernitet, religion och vetenskap. Tänkare som Jamal al-Din al-Afghani, Muhammad Abduh, på Indiska halvön Sayyid Ahmad Khan och andra menade att sann islam till sin natur är en rationell religion som kan ligga till grund för ett modernt och progressivt samhälle. Islam var enligt detta synsätt förenligt med modern utbildning och teknologi.
Kampen mot den koloniala överhögheten var av central betydelse för modernisterna och politisk islam. I takt med att kolonialmakterna slog ned muslimska självständighetssträvanden och att framsteg uteblev i den muslimska världen, kom bilden av väst att bli alltmer negativ. De koloniala erfarenheterna spelar alltjämt en roll för självbilden och politiken i den muslimska världen och därmed också för relationen till västvärlden.
Under första världskriget ingick kalifatet allians med Tyskland. Nederlaget i kriget medförde att det osmanska väldet upphörde, och genom Kemal Atatürks revolution omvandlades Turkiet till en sekulär nationalstat. Det gamla osmanska imperiet styckades upp och nya statsbildningar skapades. Majoriteten av dessa kom att omfamna en sekulär syn på islam vilken inkluderade negativa beskrivningar av religionen som omodern och bakåtsträvande. Detta vände sig islamistiska rörelser emot, och en rörelse som utgick från islam i konstruktionen av en politisk ideologi grundlades.
Under tiden efter första världskriget blev självständighetsrörelserna i den muslimska världen allt starkare. Mellan 1945 och 1965 fick de flesta muslimska områden utanför Sovjetunionen sin självständighet. I många av dessa länder tog den icke-religiösa eliten över den politiska makten, och de flesta muslimska länder orienterade sig antingen mot väst eller Sovjetunionen. Samtidigt etablerades flera islamistiska rörelser (se nedan i kapitlet Islamism).
Från 1950-talet och framåt har många muslimska invandrare bosatt sig i Europa, USA och Australien. De europeiska länderna uppvisar olika migrationsmönster (arbetskraftsinvandring, familjeåterförening och flyktingar) i den muslimska invandringen, och konstellationen av etniska grupper skiljer sig åt länderna emellan. Islam har blivit den näst största religionen i åtskilliga europeiska länder, och man beräknar antalet muslimer i Europa i dag till drygt 30 miljoner.

Vi måste stoppa den muslimska invandringen till Sverige. För våra barnbarns skull.

3 kommentarer:

John Doe sa...

Islam är med sin totalitära doktrin en varg i fårakläder och när man släppt in den i hagen (Sverige), ja då har man begått ett fundamentalt misstag som får konsekvenser för lång tid framöver. Det värsta är lögnen att det bara skulle vara en liten "klick" som är extrema, terrorister eller hatpredikanter och att den mer "moderate" muslimen skulle vara en helt vanlig individ som inte låter sig radikaliseras. Det är så osant så att det liknar ingenting. Att argumentera med en person som lägger fram den floskeln, det är helt meningslöst då den personen ovetandes är en kugge i hjulet till den propagandamaskin som just nu maler ut detta vansinniga mantra!

John Doe

Anonym sa...

Helt rätt,

Anonym sa...

Islam kommer till er Sverige, det blir inte en lätt kamp, läs Bibel av Jesus den som älskade världen.
Jag har tron och kraften av Jesus Guds ord och islam vill döda mig. Men många av mina bröder dör, i Syrien, Irak, Egypten, Indien, Somalia, Pakistan och m.m, sånt hår inte att gömma och jag har själv varit med av trakasserier och kränkninga.
Var rädda om er.