fredagen den 8:e juni 2012

Islam präglar Sverige - måste döljas?

Här nedan är en artikel av Magnus Karaveli : Islam är på väg att prägla Sverige. Den publicerades först i DN 2003-11-26. Men där finner man den inte idag. Artiklar som kritiserar den finns dock. Märkligt eller hur? Letar man på nätet kan man dock hitta Karavelis artikel, på diverse bloggar och hemsidor, upplagd av människor som tyckte att den var så bra att den skulle bevaras.

Sök själv om du inte tror mig. Och fundera sen på om det kanske är sant att media döljer vissa saker för oss. Vissa saker = det som har med invandringen att göra. Sjukt, eller hur?
Här kommer nu denna artikel som DN "råkade" ta bort.
 (Jag hittade den på islam_i_sverige) Håll till godo!

Islam är på väg att prägla Sverige

Islam är Sveriges snabbast växande folkrörelse. Det får oundvikligen konsekvenser för vårt samhälle. Nationen som en kulturell gemenskap urholkas genom att politiker både till vänster och höger uppmuntrar kulturell separatism som slöjor, bönepauser och muslimska friskolor. Antisemitismen växer bland unga muslimska invandrare. Säpo varnar för att moskéer och koranskolor tjänar som grogrund för al-Qaida. Endast en politik som underlättar försvenskning kan stoppa den islamistiska trenden. Annars kommer islam till slut att prägla mer av Sverige än vad vi i dag kan föreställa oss. Det skriver författaren och journalisten Magnus Karaveli.
Häromveckan besökte Göran Persson Stockholms moské. Utrikesminister Laila Freivalds har uttryckt uppskattning över de politiska reformer som den islamistiska regeringen i Turkiet genomför. Efter terrordåden i Istanbul har på liknande sätt flera EU-ledare solidariserat sig med den milda islamismen i Turkiet.
Relationen till islam är en europeisk, och även en svensk ödesfråga. Men omfamnandet av islam på såväl hemmaplan som utrikespolitiskt är i själva verket en djupt farofylld strategi. Att i demokratins och toleransens namn understödja en islamism som framstår som "moderat" riskerar att underblåsa stämningar som är allt annat än förenliga med dessa värden.
Demokrati och politiska friheter ger också islamisterna möjligheter att flytta fram sina positioner. Exemplet Turkiet är illustrativt i detta avseende. Där är snart målet, en total erövring av makten efter ett halvsekel av framflyttade positioner, nära. Det återstår bara att ta ifrån militären, den moderna och sekulära ordningens yttersta garant, det sista som återstår av dess makt. Det är denna politik som applåderas av EU-länderna, däribland Sverige.
I praktiken fungerar EU som en hävstång för de turkiska islamisternas inrikespolitiska agenda. Med hänvisning till EU:s krav på demokratiska reformer kan islamisterna plocka fjädrarna av de institutioner som historiskt varit värn mot Turkiets islamisering.
I Europa finns en föreställning om att hotet från den islamistiska extremismen bäst möts genom stöd till "milda" islamister. Under 1980-talet satsade Förenta staterna på islamister som motvikt till kommunismen. Det var en strategi som födde Usama bin Ladin och al-Qaida.
Attentaten i Istanbul - genomförda av inhemska islamister med troliga band till al-Qaida - är en påminnelse om existensen av de islamiska nätverk som förgrenat sig över hela det turkiska samhället under ett halvsekel av demokratisering. Risken för att sådana extrema element skall växa sig ännu starkare i hägnet av den "milt" islamiska stat som EU nu är barnmorska till skall inte underskattas.
Det utrikespolitiska, svenska och europeiska, närmandet till islamismen har även en inrikespolitisk pendang. I takt med att det muslimska befolkningsinslaget i Sverige växer blir också den politiska frestelsen att mobilisera islam i det mångkulturella projektets tjänst allt större.
Islam är Sveriges snabbast växande folkrörelse. Antalet praktiserande muslimer uppskattas till etthundratusen. Ytterligare ett par hundratusen invånare har sina rötter i muslimska länder. Om femton till tjugo år kommer uppåt två miljoner av Sveriges befolkning att bestå av utomeuropeiska invandrare och deras barn, huvudsakligen muslimer. Den demografiska trenden är densamma över i stort sett hela Västeuropa. I till exempel Nederländerna kommer majoriteten av befolkningen under arton år att vara muslimsk redan år 2020. Europa är inte bara en åldrande, utan blir därtill också en allt mer muslimsk världsdel.
Häromåret svepte Mona Sahlin in sig i slöja i Stockholms moské. Värd för hennes besök var ordföranden i Sveriges muslimska råd, känd för att ha krävt att alla muslimer i Sverige skall tillerkännas separat juridisk ställning - så att de kan tillämpa sharialagarna - och för att ha brännmärkt giftermål mellan svenska män och muslimska kvinnor.
Nyligen förklarade Andreas Carlgren, Integrationsverkets generaldirektör, att muslimska anställda bör få möjlighet till bönepauser under arbetstid. Diskussioner pågår i Stockholm om att tillåta böneutrop från moskéer.
Inför den allt vanligare förekomsten av slöjor och till och med av heltäckande burkor och niqab-klädsel bland muslimska invandrarflickor står skolorna handfallna. Skolverket har visserligen låtit meddela att det går att förbjuda sådan klädsel, men har inte vågat ta steget till att också påbjuda detta.
Oviljan att se den politiska innebörden i dessa muslimska manifestationer, avsaknaden av inte minst feministisk sensibilitet inför dem, är uppseendeväckande. Kvinnans ställning är i själva verket något av en kärnfråga i konfrontationen mellan västliga och islamiska värderingar. Det är ingen tillfällighet att slöjan blivit den främsta symbolen för den islamistiska reaktionen - det gäller i Sverige lika mycket som i den muslimska världen.
Och precis som konsekvensen blivit i Turkiet och andra länder där fundamentalistiska islamiska identitetsmarkörer givits fritt spelrum, ger en liknande tolerans i Sverige en reaktionär islam tolkningsföreträde bland muslimer hos oss.
Vilken form Sveriges snabbast växande folkrörelse får är inte likgiltigt. Det liberala koketterandet med den muslimska ortodoxin stärker den medialt och politiskt tongivande övre medelklassens självbild av att vara en del av ett modernt, mångkulturellt avantgarde. Men denna "modernism" tar inte ansvar för de följder som eftergifterna till islam får.
Jordmånen till vänster består av en kvardröjande tredje världenromantik. Men även högern, i sina konservativa varianter, romantiserar gärna islam. Konservativa kristdemokrater och moderater välkomnar den nyreligiositet som invandrat med islam, och ser i den muslimska, religiösa intensiteten en motvikt till en föregivet teofob svensk kultur.
Framför allt tillhandahåller emellertid islam den ideologiskt dominerande liberalismen ännu en ursäkt i korståget mot nationalstaten.
Hos den koalition av social- och högerliberaler som utgör större delen av det svenska politiska etablissemanget har känslan av nationell tillhörighet och solidaritet kraftigt försvagats. Gång efter annan, senast i samband med folkomröstningskampanjen, manifesteras avståndstagandet från och föraktet för nationalstaten.
Nationen som politisk gemenskap dekonstrueras genom maktförflyttningen ut ur landet. Nationen som kulturell gemenskap urholkas i sin tur genom ett medvetet underblåsande av den kulturella separatism som slöjor, bönepauser och muslimska friskolor står för.
Men de mångkulturella reflexerna har samtidigt en subtil underton av exklusivitet. Innebörden av den blott skenbart upplysta toleransen, av att man avstår från att assimilera invandrarna, är att det svenska reserveras för de ursprungliga svenskarna. På ett omedvetet plan tjänar uppmuntrandet av muslimska identitetsmarkörer till att dra upp demarkationslinjer kring svenskheten.
Det är svenskar man bryr sig om. Den som i slöjan ser ett uttryck för en ny, axiomatiskt positiv kulturell mångfald och inte någon symbol för kvinnoförtryck, visar också prov på en likgiltighet för de drabbade individerna. Om det däremot hade varit etniska svenska flickor som börjat beslöja sig skulle reaktionerna snarare ha präglats av jämställdhetens primat. Rasism lurar under den toleranta ytan.
Några skarpa, och därmed trygga gränser mot islam kommer emellertid inte att kunna dras upp. Islam förblir inte någon exotisk garnering länge till. Konsekvenserna av den fundamentalistiska, muslimska nyreligiositet som det officiella Sverige aktivt uppmuntrar kommer oundvikligen att kännas av i vårt samhälle i stort.
Det kan vi i själva verket redan konstatera. Forskare har pekat på den antisemitism som växer bland muslimska, unga invandrare. Utvecklingen i Frankrike, där man på samma sätt som i Sverige fast under mycket längre tid givit efter för islamismen, förskräcker. Hotet mot de franska judarna är påtagligt, attentaten med antisemitiska förtecken har ökat kraftigt i antal.
Säpo har framhållit att moskéer och koranskolor på svensk mark tjänar som grogrund för al-Qaida. Likväl är attityden oförsvarligt överslätande och naiv.
"I Sverige är det inte förbjudet att vara terrorist så länge man är det i tanken. Det är inte förbjudet att tillhöra en terrororganisation så länge man inte begår något brott", klargjorde chefen för Säpos enhet för kontraterrorism i förra veckan. "Kontraterrorism" får i denna svensk skepnad mer karaktären av en inbjudan till al-Qaida att använda Sverige som logistisk bas.
Säkerhetshotet är inte ensamt. Även smittoeffekter på de svenska värderingarna är att vänta. I andra europeiska länder med en muslimsk andel av befolkningen som snart även är att vänta i Sverige, har islamisterna tagit sig allt större friheter. I Frankrike kräver islamisterna att hänsyn skall tas till islamiska värderingar i skolorna. I dag kräver muslimska föräldrar i Sverige att deras flickor skall få slippa skolans gymnastikundervisning. I morgon kommer krav på fullständig könssegregation i undervisningen att följa.
Moskéer ryms självklart inom den svenska religionsfriheten. Men det måste samtidigt sägas lika klart att kvinnoförtryck och den islamistiska hållningen, att inte skilja på religion och samhällsordning, inte accepteras i Sverige.
Budskapet från svenska politiker på moskébesök och annars skall vara att islam i flera avseenden kolliderar med svenska värderingar, och att praktiserande muslimer i Sverige därför har en skyldighet - men också ett gyllene tillfälle - att förnya sin religion.
Islam i Sverige blir vad vi svenskar gör den till. Det är det officiella Sveriges uppmuntran som islamiserar de muslimska invandrarna, som legitimerar de islamistiska anspråken på att vara ideologiskt normerande. Det är endast en politik som i stället underlättar försvenskning som kan stoppa den islamistiska trenden. Annars kommer islam till slut att prägla mer av Sverige än vi i dag kan föreställa oss.
Magnus Karaveli 
Tål inte svenska folket att läsa detta? Fruktar man att vi ska kräva ett stopp för massinvandringen?

Inga kommentarer: